lite mer än ett år senare...
Idag kände jag ett hopplöst behov av att skriva av mig lite...
Jag borde egentligen skriva på min c-uppsats (som förövrigt har skapat en mängd problem för mig redan, men som äntligen kanske är på rättväg).. jag har åtminstone rensat datorn på information om positv särbehandling och snat läst ut två böcker och antecknat.. (enbart idag), känns ändå okej...
Livet förändras så mycket och så fort... Det är 2012. Jag har varit sambo i mer än två år, är förlovad sen i somras och i juni har jag 210 högskolepoäng. Denna terminen läser jag lite sociologi, det verkar väldigt intressant.. alltid i bakhuvudet gnager tanken om att jag faktiskt valt helt fel utbildning, men ja, det känns ju en aning hopplöst att komma på det nu.. när man egentligen bara har 15 poäng c-uppsats kvar...
Inriktningen på c-uppsatsen är dock mer riktad åt de frågor jag är intresserad av, och jag antar att mitt intresse för genus, etnicitet, integration och jämställdhet även kommer synas i vilka jobb jag väljer att söka.
Just nu skriver jag om positiv särbehandling och hur det kan rättfärdigas utifrån en liberal uppfattning.. eller snarare, det är vad uppsatsen kommer att handla om.
Hösten, ja denna hösten.
Den har varit tung, tung av flera anledningar... egentligen är det svårt att peka exakt på varför, så jag antar att det varit en kombination av allt möjligt.
Ovanpå detta har jag dessutom varit sjuk ganska mycket.. vilket jag inte brukar vara. Efter snart 2 månaders konstant sjukdom.. mår jag äntligen bättre.. Helt bra skulle jag dock inte vilja påstå (men jämfört med innan, väl värt att påpeka, är det nästa fantastiskt).
Det händer dessutom massor runt omkring mig.. ibland känns det nästan som att det är jag som står still.
Mina vänner får barn, flyttar till okända platser, reser jorden runt, köper hus, tar examen, skaffar jobb och massor av mer.. för första gången känns det verkligen som om man börjar bli vuxen på riktigt.
Mitt för tillfället ljus är faktiskt Johan och Lotties lilla guldklimp Julian. Denna goa unge kan få mig på världens bästa humör.. hur jobbig en dag än varit får han oss alla ändå att le. han är den mysigaste ungen i världen :)
Sommarens tillskott kommer förmodligen göra det dubbelt så bra! :)
barn är så okomplicerade och ärliga.. det är underbart att ha vänner omkring sig som ger mig och Magnus barnbehovet uppfyllt.
Annars, ja vad händer då. massor av jobb! jag hade önskat att dra ner på jobbandet, dels eftersom jag är trött men också för att jag börjar värdera min fritid mer än tidigare. Men tyvärr lär det inte bli så denna terminen, men det ska jag väl klara.. Har ju trots allt jobbat i princip alla helger de senaste 4 åren (med några få undantag). Jag har även fått skaffa mig några mindre extraknäck för att inte bli allt för galen. Även det kommer att gå fint.
Vad jag mest ser framemot nu är att få börja planera något stort... :) så fort uppsatsen är inne (20 mars) är det dags för planering och mys! (samt letande av praktiskplats/jobb)
Jag älskar min Magnus väldigt mycket och ser mycket framemot den närmsta tiden tillsammans med dig!
Ja... sitter här vid köksbordet å vet att denna vecka kommer att bli tuff.. skola 2 dagar, jobb 4 dagar, massor av plugg, teater, rep, städning, skrivande.. och säkert något mer.. men men... det är bra att vara sysselsatt. (har jag hört).. ovanpå det måste jag nog även se till att träna lite...
men... anledningen till att jag egentligen kände ett behov av att skriva var för att jag gick igenom mina bilder på facebook.. gud vad många minnen som vaknade till liv.. ibland funderar jag på vad som faktiskt hände?
När jag ser alla dessa personer.. tidigare vänner, vissa är forfarande vänner eller åtminstone bekanta, andra försvann?, andra tog avstånd (kanske)... och vissa, ja, det bara tog slut..
När jag tänker efter så saknar jag en del människor väldigt mycket.. även om man försöker att få tillbaka det man hade så verkar det vara förgäves.. Kanske var det aldrig meningen då..Jag vet inte ritkigt varför.. jag har bara så himla svårt att acceptera att det är såhär som livet har blivit.. (ja, med det menar jag de vänskapsrelationer som bara försvunnit de senaste 5 åren)...
För om man ser krast på det så har jag knappast ersatt gamla bekantskaper med nya.. det är snarare så att det är väldigt få kvar. Kanske kan det vara så att de som är kvar är dem som egentligen betyder något.. eller så är människor bara för upptagna med sina liv, att man inte tänker på det.
jaja, magnus kommer snart... jag borde kanske lägga på ett kol och få något mer gjort.
adjöken.