LeFreak

Trots att jag, Emma Landgren, under de senaste dagarn underhållt mig själv med diverse saker känner jag mig otroligt understimulerad. Gustav, min trogen och för alltid bästa Skövde bo, myst och pratat med mig i tre dagar. plus att jag denna torsdags kväll umgåtts med Niclas och delvis hans moder, känner jag mig ännu inte tillfredställd. Jag är rastlös och tom.

Känns som jag vill ut och springa, så som Gustav skulle sagt, springa bort från mig själv (trots att det inte går)

Du säger så många "kloka saker" saker du vet om mig, saker som är sant, saker jag vet, saker som ändå är obegripliga. Du känner mig väl, trots att jag inte egentligen vill det. Jag undviker gärna stora delar av samtalsämnen, för jag vet vad du kommer att säga. Jag känner mig tom, och maktlös för jag vet att du vet. Men det västa är att jag själv vet det du vet. Alla vet det, och säger det. Men jag vägrar lyssna, jag vägrar tro.
Är livet verkligen värt att leva om allt är så?
Det vi pratat om är mellan dig och mig, vi har alltid samma diskussion. Men du finns i mitt hjärta, för jag tycker om dig så otroligt... Men som jag brukar tänka och säger ibland.
- Det bästa med dig, det är ändå att jag inte är kär i dig, och att du inte är det i mig :)
För om det vore så, då att allt varit mycket jobbigare ;)
Vårt förhållande är svårt att förklara!

Jag behöver ständigt saker som kan stimulera min rastlöshet, jag behöver utmaningar och stress. Jag behöver verkligen saker att göra. MER JOBB! som dessutom går fint ;) Gjorde en bra klass igår, kände mig rikigt duktig. Massa klasser att boka in nu också :)

Jag förstår mig inte på mig själv för tillfället, känns som jag vill springa. Känns som innehållet i min kropp stutsar och har sig och vill ut. Men det finns ingen öppning. Min andning ´blir snabbare och snabbare och tankarna fler och fler. tack gode gud för körskolan som snart börjar. Då kan jag äntligen få börja koncentrera mig på något vettigt!

Men ändå ingen som orkar läsa allt, så lika bra att sluta. Ha det fint.

That's all for now.