Berättelsen om flickan som flydde sig själv.

Det hela började en kall och blåsig november dag då det regnade och löven hade för längesedan börjat avta från trädens grenar. Egentligen var hösten inte särskilt tidig jämfört med tidigare år, men någonting gjorde att flickan ännu ej var beredd på vad som skulle ske. Hösten brukar i vanliga fall bestå av varma kläder, varma färger och mys under en filt, men detta år var allt annorlunda. Flickan kände sig kall, ensam och borttappad.
Det är alltid en underlig känsla att inte känna igen sig själv, och kanske var det därför vardagliga beslut kändes svårare att ta. Flickan gick från plats till plats utan att finna vad hon faktiskt sökte, kanske berodde detta på den osäkerhet hon kände denna höst. Varje dag vandrade hon åtskilliga mil på en väg som kanske inte ens existerade.
Vägen kändes lång, krokig men framför allt osäker och hopplös.
Finns det en meningen med att vandra utan en slutstation, eller finner man slutet först när man är mogen för att se det. Kanske är slutet inte slutet, utan enbart en början. För flickan var detta endast en lekande tanke, för henne fanns det varken en början eller ett slut.

Trots detta ville flickan inte påstå sig vara olycklig, för det var hon egentligen aldrig, hon var bara förvirrad i sin egen lycka. Lycka var också ett begrepp flickan hade svårt att hantera och det berodde antagligen på all den orättvisa hon kände sig skyldig till. Att flickan var född i ett sådant land som Sverige, ett liberalt och välfärdsamhälle, gjorde inte orättvisan mer rättvis.

Flickan hade under hela sin uppväxt känt en skuld till att vara ett bortskämt svenskt barn. Åt andra sidan var hon mycket tacksam för allt det fina och all den kärlek hon fått under sin uppväxt, men skulden, den levde ännu kvar. Flickan var medveten om att skulden låg till stor grund till hennes osäkerhet och förvirring och hon ville inget hellre än att komma underfund med hur hon skulle ta sig ur detta tänkandet.
Flickan levde i ett litet samhälle, skyddad från världens ondska och orättvisor, med bördiga slätter, höga berg och vacker natur. Hon hade alltid uppfattat naturen som något vackert och stilla. Dessvärre hade även naturen runt omkring flickan börjat förfalla och även detta kände hon skuld för. När hon var en liten flicka vandrade hon ofta i skogen både under vår och höst, där beundrade hon både bäckar, blommor och djur.

Det var här hon lärde sig den grundläggande respekt för alla levande ting, den respekt som många människor tycktes sakna även efterhand som människan blev äldre. Flickan tyckte detta var underligt. Antagandet om att människan var bortskämd och oförstådd om hur bra hon faktiskt har det kom att spegla fickans framtida värderingar likväl som hennes prioriteringar. Att förvänta sig själslig lycka som en mänsklig rättighet är inte en självklarhet, utan något varje individ måste arbeta hårt för att upprätthålla. Detta hade flickan fått lära sig i tidig ålder. Kanske var detta en av orsakerna till den skuld flickan kom att känna under hela hennes liv.





Fortsättning följer....





Kom nyss hem.
Vaknade vid elva och tog en dusch.
Mötte Frida i stan oh vi tog en fika.
Begav mig till mor min och spelade Bubbles.
Åkte hem, och nu är jag här.
Jag har också hunnit skriva lite på en berättelse (se ovan)
Om jag fortsätter eller om det blir en ny återstår att se.

Jag kan för övrigt meddela att min axel gör ont. Inatt har jag vaknat många gånger på grund av smärta.
Har iallafall varit och hämtat ut mina "piller" idag, och efter en vecka ska det förhoppningsvis vara bättre.
Blev ingen träning idag heller :(
Måtte min axel bli bra snart... annars blir jag nog galen!

Igår glömde jag skriva två saker, dels om Gabriel men också om Tanten vid Åke hans i Lund.
När jag stod och väntade på bussen igår i Lund, började en liten tant prata med mig.
Hon var väldigt trevlig och frågvis :D Jag önskar att fler människor var som hon.
Jag vill ge henne ett stort TACK för att hon gjorde min dag mycket bättre :D

Senare under kvällen fick jag också ett samtal av gabriel där han bara ville berätta att han saknade mig och ville höra min röst :) han är ju världens sötaste!


Annars har dagen bestått av massa tankar...
Jag har verkligen mycket att gå igenom.
Jag är orolig, glad och fundersam.
Jag antar(som jag alltid gör) att jag kommer underfund med detta också.

GODKVÄLL!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback