Dagen då jag nästan dog utan en skråma.
Det har nu gått ungefär 13 timmar sedan krocken och jag har inte fattat det riktigt än.
Alla säger att jag måste låta mig vara chockad och ledsen.. men för tillfället är jag mest kall.
Smärtan i nacke och axlar har ökat, men förutom det och några blåmärke mår jag alltså bra..
Just nu väntar jag på den tickande bomben.. CHOCKEN!
Paniken, mardrömmar och rädsla..
Men just nu, ja då mår jag bra....
Blir på jobbet direkt imorgon.. dock fick jag inte börja jobba 6:30, utan först kl 10.
Min chef ville inte att jag skulle köra den vägen på morgonen helt själv.. och eftersom jag inte har någon bil får mamma köra mig.. Hur jag ska lösa det övriga dagar vet jag dock inte.. ingen bil = inget jobb.
Men som alla säger, skit i bilen.. så länge du är okej.
Och jo visst, jag köper det absolut. Problemet uppstår dock när man inser att man själv bär skulden till hela olyckan, allt är mitt fel. Jag minns dessutom INGENTING! Total Blackout.
Jag är förbannad över att jag denna, kanske enda gång, inte var uppmärksam nog. Att jag inte har en bil, som varit ett måste i mitt liv. Kanske inte ha något jobb eftersom jag inte kan ta mig dit, vilket i sin tur innebär att jag inte har några pengar till Kenya.
Ledsen? Nja, snarare förbannad........*ringer Frida*
Hon svarade inte.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu.. surfa rundor lite? För jag orkar verkligen inte vara social.
Alla bara pratar om mig medans jag redan saknar min Gittan Westberg. Hon och jag hade ju så många fina stunder.
Det sjukaste är att jag glidit, smält och nästan voltade med henne, och ändå höll hon mig säker. jag är Gittan evigt tacksam.
Det jobbigaste just nu är alla minnesbilder som dyker upp hela tiden.. Jag får snabba bilder där jag försöker förstå och letar tecken på hur det hela gick till. Jag har inte ens någon aning om hur fort jag körde.. Jag gissade på 70-75 km, Emma trodde på mer? Mamma däremot säger att om jag hade kört i 90 km/h så hade vi förmodligen varit döda.. hhon var till och med tveksam till 70.
Denna ovisshet är det jobbigaste...
Det hela känns så typiskt. Jag var jätte glad igår, trött imorse och ville slippa jobb, jag krockar och blir typ arbetslös.. (snart iallafall)...Dessutom har jag ont.
Slutligen vill jag tacka alla som hjälpte mig idag.. Det var hur många människor som helst som hjälpte oss så gott de kunde. Min chef har redan fixat gåvor till tanten som hjälpte oss, Elisabeth hjlpte också oss med bärgning och någon som kan laga muren. Poliserna var helt underbara och läkarna likaså.
STORT TACK.
Alla säger att jag måste låta mig vara chockad och ledsen.. men för tillfället är jag mest kall.
Smärtan i nacke och axlar har ökat, men förutom det och några blåmärke mår jag alltså bra..
Just nu väntar jag på den tickande bomben.. CHOCKEN!
Paniken, mardrömmar och rädsla..
Men just nu, ja då mår jag bra....
Blir på jobbet direkt imorgon.. dock fick jag inte börja jobba 6:30, utan först kl 10.
Min chef ville inte att jag skulle köra den vägen på morgonen helt själv.. och eftersom jag inte har någon bil får mamma köra mig.. Hur jag ska lösa det övriga dagar vet jag dock inte.. ingen bil = inget jobb.
Men som alla säger, skit i bilen.. så länge du är okej.
Och jo visst, jag köper det absolut. Problemet uppstår dock när man inser att man själv bär skulden till hela olyckan, allt är mitt fel. Jag minns dessutom INGENTING! Total Blackout.
Jag är förbannad över att jag denna, kanske enda gång, inte var uppmärksam nog. Att jag inte har en bil, som varit ett måste i mitt liv. Kanske inte ha något jobb eftersom jag inte kan ta mig dit, vilket i sin tur innebär att jag inte har några pengar till Kenya.
Ledsen? Nja, snarare förbannad........*ringer Frida*
Hon svarade inte.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu.. surfa rundor lite? För jag orkar verkligen inte vara social.
Alla bara pratar om mig medans jag redan saknar min Gittan Westberg. Hon och jag hade ju så många fina stunder.
Det sjukaste är att jag glidit, smält och nästan voltade med henne, och ändå höll hon mig säker. jag är Gittan evigt tacksam.
Det jobbigaste just nu är alla minnesbilder som dyker upp hela tiden.. Jag får snabba bilder där jag försöker förstå och letar tecken på hur det hela gick till. Jag har inte ens någon aning om hur fort jag körde.. Jag gissade på 70-75 km, Emma trodde på mer? Mamma däremot säger att om jag hade kört i 90 km/h så hade vi förmodligen varit döda.. hhon var till och med tveksam till 70.
Denna ovisshet är det jobbigaste...
Det hela känns så typiskt. Jag var jätte glad igår, trött imorse och ville slippa jobb, jag krockar och blir typ arbetslös.. (snart iallafall)...Dessutom har jag ont.
Slutligen vill jag tacka alla som hjälpte mig idag.. Det var hur många människor som helst som hjälpte oss så gott de kunde. Min chef har redan fixat gåvor till tanten som hjälpte oss, Elisabeth hjlpte också oss med bärgning och någon som kan laga muren. Poliserna var helt underbara och läkarna likaså.
STORT TACK.
Kommentarer
Postat av: theresa
emma raring.. jag hoppas du är okej.. guud va hemskt.. är dte någonting så ring direkt så kommer jag med din favvo glass älskling
Postat av: Emma
Har pratat väldigt mycket med pappa.. Och det kan inte ha varit mycket mer än 70-75 för då hade det varit mycket mycket värre.. Så förlåt att jag har satt dig i denna ovisshet..
Trackback