LeFreak

Tankar som flyger.

Har precis blivit klar med min CSN-ansökan och mamma ska skicka den idag. Tänk att jag fick minst en sak gjord. Helt otroligt. Sitter för övrigt med min "Augusti: Att göra lista", jag orkar knappt skriva upp allt.
Men att skriva listor och sen stryka är ett toppenbra sätt :)
Sitter och lyssnar på Håkan, Bo kaspers, Thåström och liknande.
Även om texterna är deppiga ger de mig hopp, känslor och tankar.
Jag behöver påminna mig själv om att känna.

Och jag måste få ordning på mina tankar.

Jag är inte deppig. Snarare lycklig.
Jag är väl snarare rädd att allt ska gå åt helvete.
Och i samma stund som jag tänker så blir jag rädd att allt kommer gå åt helvete bara för att jag tänker så.
Att det går åt helvete helt på grund av mig själv och mina tankar.

---

---

Egentligen vet jag inte exakt vad jag är orolig över. Kanske att jag inser att det inte kommer gå.
Kanske är den den där känslan jag känner som skrämmer mig något otroligt.
Varför ska vi alltid tveka. Varför kan vi bara inte njuta av livet och vad det ger oss?
Så fort livet känns värt att leva och allt flyter, då känns det som det ska gå åt helvete.

Jag antar att jag är sjukt nervös inför allt som väntar mig.
Mitt nya kapitel.
Mitt egna nya kapitel. Helt ensam.
Det blir mitt, mina egna.
Ingen annans.

Jag är livrädd.
Nyfiken.
Pepp.
Om man kan vara allt på en gång, så är jag nog det.

---

Jag vill inte stessa. Men inte ta det för lungt.
Jag vill vara pepp. Men inte för ivrig.
Jag vill leva, men inte så mycket att jag dör... av överhettning.

Risken är att det blir för mycket. Jag vill allt och mer.
Och det fungerar inte (efter många genomgående tester och experiment)

Det är så svårt när man hela tiden vill vara sig själv så mycket, att man tillsist inser att man inte alls vet vem man är.
Att man försöker så hårt att man till sist står där utan någonting.
Eller att man bara gav upp för att man inte trodde det som var sant.

---

Jag lever i min egen dröm, eller kanske fantasi?
Eller är det min verklighet?

---