Vart ska jag börja?
- dubbel betydelse -
Kom nyss hem från jobb. Finns egentligen en hel del måsten, men jag orkar inte riktigt.
Ikväll ska jag träna. och kanske(men bara kanske) städa på mitt rum... eller skriva på pjäsen.
Det sämsta med mitt jobb: Det har jag funderat över idag.
Jag trivs bra. Det är självklart krävande både för axlar, nacke och rygg. och även psykiskt... speciellt under helgerna.
Men det kan jag ändå leva med.
Det värsta är allt tänkande. Speciellt nu när jag jobbar själv.
Malin är borta för alltid.. och Mimmi har inte varit där nu på ett tag.
Jag tänker hela tiden. Och jag orkar faktiskt inte med mina egna tankar.
Just nu längtar jag bara efter att skolan ska börja..
Nya människor. Nya upplevelser. Och framförallt nya utmaningar.
JAG LÄNGTAR!
Idag ska jag berätta lite om min lillasyster Elin.
Detta är världens underbaraste unge.. när hon själv vill.
Hon är oerhört klok och förståndig! Hon har hjälpt mig så otroligt många gånger, så mycket att hon själv nog inte kan förstå. Hon finns alltid där. Trots att vi är så olika är vi väldigt lika. Jag ser mig själv i henne. Hennes tankar och funderingar. Ibland funderar jag över om det inte är hon som är storasyster. Hon gör mig lika arg och förbannad som hon gör mig glad och lycklig. Utan Elin skulle jag inte vara någonting. Hon är HELA min värld.
Jag längtar tills hon fyller 18. Då ska vi upptäcka världen tillsammans.
Nu har hon precis börjat på gymnasiet. Hon har världens sötaste pojkvän uppe i Köping.
Varför jag berättar om henne idag är för att ni ska förstå resten av inlägget.
Jag har aldrig pratat med någon om kärlek eller känslor förut.. inte på riktigt iallafall.
En dag när jag och Elin sprang på löpbandet på gymmet pratade vi om kärlek som gör ont.
- Och hon beskrev en smärta som ingen någonsin beskrivit bättre för mig.
Jag har länge försökt beskriva den smärta jag känt djupt inom mig under så lång tid. Det är ingen smärta som påverkar mina vardagliga sysslor. Inte heller hur jag umgås med familj och vänner. Det påverkar inte ens när jag dejtar eller umgås med killar. Men smärtan och känslan finns ju alltid där, medvetet eller omedvetet.
Kim&Elin <3
Den som säger att kärlek inte kan göra fysiskt ont, ljuger.
Egentligen på samma sätt som om någon säger att kärlek inte kan vara underbart.
Jag tror att kärlek är den underbaraste känsla man kan känna. Det vackraste man kan ge till någon, det är ens kärlek.
Vad jag inte tror på däremot, är evig kärlek. Jag kan verkligen inte tro på det, även om jag mer än gärna skulle vilja.
Hur kan något så underbart vara så fruktansvärt?
Och hur är det möjligt att en person, en blick eller ett ord kan svetsa sig fast så jäkla hårt att det inte går att glömma?
Om det inte går att glömma borde det ju vara möjligt att förtränga? eller åtminstone komma över?
jag börjar inse efter allt mitt tänkande att jag är fast.
Min rädsla är att jag kommer fortsätta vara fast.
Varje dag. - Varenda dag, tänker jag på det. På oss. På dem. På det. Varför? Hur? Vem? När?
men ändå mest varför...
Jag kommer aldrig mer att få träffa dig.
Allt du sa. Allt jag sa. Allt vi sa. Alla våra drömmar. Vårt hopp. Planer.
All den kärlek.
Alla minnen.
Bara helt jävla borta.
Ingen kan förstå. Åtminstone ingen jag mött änsålänge.
Den som varit närmst är min underbara syster. Hon beskrev samma känsla som jag så länge försökt sätta ord på.
Jag tror det var den gången jag insåg att Elin är mitt allt. Utan henne skulle jag inte kunna andas.
Många hjärtan krossas varje dag.
Och egentligen vet jag inte om mitt blev krossat.
Det var faktiskt det bästa.
Och jag visste det själv.
Jag är bara förvånad över mig själv.
Jag är inte arg. Inte ledsen. Jag är inte ens förbannad.
Jag är ingenting gentemot honom mer.
Men detta "ingenting" bär jag ständigt med mig. Som om han vore en demon. Något som vägrar att försvinna.
Jag har ju träffat killar efter honom, och innan också för den delen.
Jag har tyckt om en del väldigt mycket. Men inget går att jämföra.
Det skrämmer mig en del.
Något som gör mig väldigt lycklig är att Elin är lycklig för en gång skull. Det verkar som hon fick sin drömprins. Eller har nu. Det förtjänar hon något så enormt. De är så otroligt söta. Men jag bara hoppas att hon är starkare än mig.. när och om den dagen kommer då det inte fungerar länge. Men man kan bara hoppas att kärleken kanske är evig ändå?
Frågan är väl egentligen när det tar slut, eller kanske om?
Hur länge orkar hjärnan och kroppen?
Det är ju inte så att jag är olycklig eller så.
Jag mest funderar.
Hur kommer det sig att en person kan göra så mycket med en annan person, med mig?
Och hur kan jag tillåta ett en person gör så mot mig?
Tillit. Tro. Hopp. Känslor. Kärlek.
- Det är ju borta.
För evigt?
So, where is this smile?
Kom nyss hem från jobb. Finns egentligen en hel del måsten, men jag orkar inte riktigt.
Ikväll ska jag träna. och kanske(men bara kanske) städa på mitt rum... eller skriva på pjäsen.
Det sämsta med mitt jobb: Det har jag funderat över idag.
Jag trivs bra. Det är självklart krävande både för axlar, nacke och rygg. och även psykiskt... speciellt under helgerna.
Men det kan jag ändå leva med.
Det värsta är allt tänkande. Speciellt nu när jag jobbar själv.
Malin är borta för alltid.. och Mimmi har inte varit där nu på ett tag.
Jag tänker hela tiden. Och jag orkar faktiskt inte med mina egna tankar.
Just nu längtar jag bara efter att skolan ska börja..
Nya människor. Nya upplevelser. Och framförallt nya utmaningar.
JAG LÄNGTAR!
Idag ska jag berätta lite om min lillasyster Elin.
Detta är världens underbaraste unge.. när hon själv vill.
Hon är oerhört klok och förståndig! Hon har hjälpt mig så otroligt många gånger, så mycket att hon själv nog inte kan förstå. Hon finns alltid där. Trots att vi är så olika är vi väldigt lika. Jag ser mig själv i henne. Hennes tankar och funderingar. Ibland funderar jag över om det inte är hon som är storasyster. Hon gör mig lika arg och förbannad som hon gör mig glad och lycklig. Utan Elin skulle jag inte vara någonting. Hon är HELA min värld.
Jag längtar tills hon fyller 18. Då ska vi upptäcka världen tillsammans.
Nu har hon precis börjat på gymnasiet. Hon har världens sötaste pojkvän uppe i Köping.
Varför jag berättar om henne idag är för att ni ska förstå resten av inlägget.
Jag har aldrig pratat med någon om kärlek eller känslor förut.. inte på riktigt iallafall.
En dag när jag och Elin sprang på löpbandet på gymmet pratade vi om kärlek som gör ont.
- Och hon beskrev en smärta som ingen någonsin beskrivit bättre för mig.
Jag har länge försökt beskriva den smärta jag känt djupt inom mig under så lång tid. Det är ingen smärta som påverkar mina vardagliga sysslor. Inte heller hur jag umgås med familj och vänner. Det påverkar inte ens när jag dejtar eller umgås med killar. Men smärtan och känslan finns ju alltid där, medvetet eller omedvetet.
Kim&Elin <3
Den som säger att kärlek inte kan göra fysiskt ont, ljuger.
Egentligen på samma sätt som om någon säger att kärlek inte kan vara underbart.
Jag tror att kärlek är den underbaraste känsla man kan känna. Det vackraste man kan ge till någon, det är ens kärlek.
Vad jag inte tror på däremot, är evig kärlek. Jag kan verkligen inte tro på det, även om jag mer än gärna skulle vilja.
Hur kan något så underbart vara så fruktansvärt?
Och hur är det möjligt att en person, en blick eller ett ord kan svetsa sig fast så jäkla hårt att det inte går att glömma?
Om det inte går att glömma borde det ju vara möjligt att förtränga? eller åtminstone komma över?
jag börjar inse efter allt mitt tänkande att jag är fast.
Min rädsla är att jag kommer fortsätta vara fast.
Varje dag. - Varenda dag, tänker jag på det. På oss. På dem. På det. Varför? Hur? Vem? När?
men ändå mest varför...
Jag kommer aldrig mer att få träffa dig.
Allt du sa. Allt jag sa. Allt vi sa. Alla våra drömmar. Vårt hopp. Planer.
All den kärlek.
Alla minnen.
Ingen kan förstå. Åtminstone ingen jag mött änsålänge.
Den som varit närmst är min underbara syster. Hon beskrev samma känsla som jag så länge försökt sätta ord på.
Jag tror det var den gången jag insåg att Elin är mitt allt. Utan henne skulle jag inte kunna andas.
Många hjärtan krossas varje dag.
Och egentligen vet jag inte om mitt blev krossat.
Det var faktiskt det bästa.
Och jag visste det själv.
Jag är bara förvånad över mig själv.
Jag är inte arg. Inte ledsen. Jag är inte ens förbannad.
Jag är ingenting gentemot honom mer.
Men detta "ingenting" bär jag ständigt med mig. Som om han vore en demon. Något som vägrar att försvinna.
Jag har ju träffat killar efter honom, och innan också för den delen.
Jag har tyckt om en del väldigt mycket. Men inget går att jämföra.
Det skrämmer mig en del.
Något som gör mig väldigt lycklig är att Elin är lycklig för en gång skull. Det verkar som hon fick sin drömprins. Eller har nu. Det förtjänar hon något så enormt. De är så otroligt söta. Men jag bara hoppas att hon är starkare än mig.. när och om den dagen kommer då det inte fungerar länge. Men man kan bara hoppas att kärleken kanske är evig ändå?
Frågan är väl egentligen när det tar slut, eller kanske om?
Hur länge orkar hjärnan och kroppen?
Det är ju inte så att jag är olycklig eller så.
Jag mest funderar.
Hur kommer det sig att en person kan göra så mycket med en annan person, med mig?
Och hur kan jag tillåta ett en person gör så mot mig?
Tillit. Tro. Hopp. Känslor. Kärlek.
- Det är ju borta.
För evigt?
So, where is this smile?
Kommentarer
Trackback