LeFreak

Sitter nu här, tidig morgon.. och ska snart gå till jobb.
Var ingen vacker syn imorse.. Jag kan inte ens ta på mascara på mina ögonfransar.
Jag vill ju påstå att jag inte alls är så snygg som jag varit de senaste månaderna.

Jag är inte någon som egentligen eller vanligtvis blottar mitt privatliv.. möjligtvis delar eller att jag skriver lite gåtor som får vissa att förstå..
Men jag tänkte nyss, i princip ingen läser ens blogg.
De jag känner och som läser förstår ändå..
och övriga ingentig.

Ingen mening med att nämna namn ändå, förutom mitt eget.

---

Det känns som jag har feber.
Kräksjukan och ont i magen.
Det känns som jag har panik.
Skrattanfall.
och gråtattack.

Det känns som kroppen lägger av.
Både psykiskt och fysiskt.

Jag mår förjävligt.. det är inte det att jag inte kan leva med det. För det kan jag, och gör jag.
Jag kommer ur detta, kanske inte imorgon eller på fredag, men så småningom.

Jag är bara så jävla arg och förbannad.
Sviken.
Irriterad.

Hur fan är detta möjligt? Jag känner mig fullständigt grundlurad.
Vet egentligen inte om jag är mest arg på mig själv..
för man vet ju alltid hur det slutar.
varenda jäkla gång.

Ännu en gång förstår jag ingenting, men är ändå ensam.
alltid.



Samtidigt försöker jag tänka med förnuftet.. (vilket jag alltid konstaterar att jag alltid borde)
Det var bäst såhär.
Men varför ska alltid jag gå vidare och inse att det var bäst?
Varför kan jag aldrig få vara lycklig? eller jag menar sådär förbannat lycklig som jag varit nu.
så lycklig att jag hade kunnat göra vadsomhelst.
åstakomma vadsom.
Ingenting kändes svårt.


Just nu ser jag bara massor av bilder i huvdet.
Det finns inte ens ord för detta.
Om någon kunnat höra min förtvivlan..
om någon kunnat tänka sig.

Att bli sviken och lämnad händer flera gånger i livet, och det är väl inte egentligen det som är problemet.

Men att bli så jävla krossad och ensam på mindre än 24 timmar, det önskar jag ingen.

---

Adjö.